Stackars människor

sommaren 2012
Det är natt hos mig, mina försök till att somna har misslyckats. Tankarna repeterar vad jag läst hos media över de som kommit till vårt land för att plocka blåbär.

Jag kan inte sätta mig in i deras situation, jag kan däremot ha en aning om de tuffa livsvillkor de har, men i mitt liv finns tak över huvudet, mat, medicin, telefon, dator, tv, pengar till att betala dessa saker med. Jag kan vila när kroppen behöver, jag kan värma mig när jag fryser, jag kan sköta min hygien, jag kan leva ett drägligt liv.

Jag har svårt att  sätta mig in i hur det skulle vara att resa många, långa mil till främmande platser, utan att veta förutsättningar, bara leva med hoppet om att hitta blåbär och tjäna en bra slant.

Jag kan känna en aning inom mig, av fattigdom och hopplöshet. Jag kan känna en aning inom mig att hoppet inte överger människan.

Jag har läst om människor sökt sig till sitt lands Bulgariens ambassad, och fått vatten och bröd 2 gånger om dagen. När jag läste det så funderade jag över är det sant,  är det så illa att en ambassad inte kan göra mer för sina landsmän. Vatten och bröd. 

Så tänker jag på massmördaren Breivik, 3 rum, platt-TV, mat och uppassning.

När jag  tänker på allt detta, på hur svårt och orättvist det är. 

På människor som inte skadar sin nästa, utan som är villiga gå nedböjda i skogen bland envisa myggor och försöka dag efter dag plocka kilovis med blåbär.

Hur har de rest hit – med bil?  Danmark- Tyskland- Österrike- Slovinien-Bosnien- Serbien-Bulgarien. Vilken väg den än tagit så är det långt, mycket långt. 

Läste om en lastbil som stoppats i Sverige med 29 bulgariska bärplockare i lastutrymmet. Män och kvinnor mellan 20 – 60 år hade åkt ända från Bulgarien på det viset.

Hur många grusade förhoppningar. 12.-kr /1 kg bär. 

Ont om bär i skogarna.

Det är så sorgligt,

Olika falla ödets lotter.