Att bli gammal..

sommaren 2012

För 7 år sedan fick jag ett mail som jag sparat, 

idag läste jag det igen. 

Det känns inte bra - varför? 

Tiden går för fort.

-Den mycket gamla människan -

Jag är så gammal, så gammal att jag förlorat mitt kön (jag minns knappast om jag varit en man eller kvinna)

Jag är som ett urgammalt träd vars krona och rot ser likadana ut; torra och tilltrasslade, med smutsbrun färg,

Jag kan minnas när mitt hår var slätt och silvervitt, jag var endast gammal då, men nu är håret tovigt och glest, likt en döende buske.

Mina händer är aldrig riktigt stilla, de liknar fåglar som darrar i luften, tveksamma inför vilken buske de ska slå sig ner i.

Händernas hud är tunn och spröd som siden, ådrorna lyser klarblå och är så spända att jag ibland är rädd att de ska brista.

Min mun kan inte kallas för en mun. Över och underläppen har helt sjunkit in i munhålan, munnen är bara ett tunt streck eller en djup  skåra i ansiktet.

Jag har förlorat alla mina tänder för länge sen. Visserligen har jag löständer men orkar inte bära dem. Min lust att se ut som en människa har helt lämnat mig, jag går bara klädd i min egen skröplighet.

Ibland förmår man mig att sätta in tänderna, men mina kraftlösa gommar kan inte hålla fast dem och jag tappar dem ganska snar.

Tänderna finns på mitt nattduksbord, i ett vattenfyllt glas. Jag byter vatten åt dem varje dag som om det vore blommor.

Egentligen är jag rädd för de där tänderna med deras vita glupskhet, men jag vågar ändå inte kasta bort dem.

Numera äter jag inte, jag orkar knappast ta detta glupska ord i mun, men jag suger eller sörplar i mig föda.

Jag tycker om sockervatten och varm mjölk. Kött kan jag inte fördra, men lite benfri fisk har jag inget emot. Kaffe med dopp är nog det jag mest lever på; ifall man nu kan säga att jag lever.

Jag befinner mig oftast i en sorts dvala: svävar eller gungar mer eller mindre närvarande, omgiven av en vilans djupa mjukhet.

Mina dagar och nätter glider omärkligt in i varann som ljus och skuggor.

Jag stiger upp och lägger mig när det passar mig, jag respekterar varken natten som natt eller dagen som dag. 

Den friheten är en stor glädje för mig: jag minns hur jag för länge sen led av de långa tvångsnätterna när hela min kropp var full av uppstigandets förväntan. Men naturligtvis lägger jag mig aldrig riktigt eller stiger upp riktigt.

Det är så korta mellanrum att jag ständigt är på väg antingen att lägga mig eller att stiga upp.

Jag har samma klädsel dag och natt, det lönar sig inte att byta, Jag har en vid fotsid nattskjorta och bredvid sängen ligger en varm morgonrock på en stol. Jag älskar att sova mellan rena lakan, det är som att somna in i en doftande avlägsen sommar.

Mina promenader tar jag inne i rummet, ibland för öppet fönster. Jag går långsamt från sängen till länstolen och sen fram till fönstret. Längsta vandringen är ut i köket där jag sjunker ner i en annan länstol och ofta stannar kvar i en lång orörlighet,

Jag har för länge sen slutat att använda skor utan går i tofflor, jag lyfter knappast fötterna från golvet, liksom sopar golvet med dem. 

Mina fötter är besynnerligt vita. Det skrämmer mig nästan.

Ännu kan jag tvätta mig själv. Lite kalla vattendroppar i ansiktet gör gott, men det är svårt att hålla kvar den hala tvålen i mina darrande händer; ibland måste jag famla länge efter tvålen nere i vattnet.

Ålderdom, det är skrämmande, jag är så nära nu,

Ensamhet och svaghet.

"Vem ska trösta knyttet?"