Lunaria

Judas penning -släkte Lunaria

Lunaria 
Wilhelm Ekelund

Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.

Din gestalt, så lätt och så kraftig.
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt 
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandets symbol.

Så skild från de andra du synes stå.
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.

Men soliga klyftan upptill
är full av den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad 
och kaprifol i flamma
de spela i vinden, de vaja mot hvarandra, 
de le och sjunga, 
och alla blommor är glada mot hvarandra,
och alla blommor öro vackra mot hvarandra.
Ingen ser dig,
ingen märker dig av de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?

Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls 
av svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?