Jag skrev några rader om det.
Lät sen tankarna röra sig runt det. Ska jag ha dåligt samvete för att jag lägger ner pengar på veterinärvård, ska jag unna mig en bakelsen, ska jag kosta på något för att jag kan, eller ska jag lägga pengarna till den som behöver, till tiggaren.
Vi brukar ge till hjälporganisationer när vi tycker vi har något att ge.
"Om du har mycket, ge bort av ditt välstånd; om du har lite, ge en del av ditt hjärta."
Det jag tänkte vidare på var - ska jag ha dåligt samvete för att jag bor i en varm lägenhet och har mat för dagen? Ska jag behöva känna skuld när jag går förbi en människa som tigger mat för dagen?
I dag på eftermiddagen när jag plockade i en bokhylla, så ser jag prästen Ludvig Jönssons (1923- 1985) bok Skuldlös.
Bläddrar i den, den har stått orörd länge på hyllan, jag läser förord som börjar
" Frågan om skuld och befrielse från skuld står mitt i vårt livs centrum, Man behöver inte gå särskilt djupt under ytan för att finna skuldfrågan påträngande i det moderna livets jäkt och osäkerhet, i överdrivna ambitioner, vilsenhet, och i känslan av meningslöshet."
Han har skrivit en betraktelse som har rubriken
citerar:Att kunna ge
Att ge är inte bara att ta en slant ur fickan och lämna till ett välgörande ändamål eller att gå och köpa en fin present eller blomma åt någon.
Allt de där kan handla om så många andra saker, en lust att briljera, ett sätt att freda sitt samvete. Man gör det i distraktion, därför att alla andra gör så, det skulle se konstigt ut om jag lät kollekthåven gå förbi, folk skulle undra.
Men detta är väl inte att ge?
Det som sker genom det riktiga givandet är att det skapas en samhörighet, Visst kan man bli glad för en gåva därför att man tycker om den, kan ha glädje av den och god användning av den.
Men det som kan kännas fullständigt omistligt är att en sak förmedlar känsla av samhörighet med någon vars vänskap värmer och vars närhet är något som gör livet rikt. Med den riktiga gåvan följer alltid något av givaren. Man tar ett stycke av sig själv och gåvan förmedlar detta till den andre. Allt givande som mer är självtillfredsställelse för givaren än omsorg om mottagaren är främmande för detta.
Man kan ge hur flott som helst - och det flotta givandet är inte sällan just självtillfredsställande - men om drivkraften är behov att hävda sig, att visa sig själv, att försona egna brister, förmedlar det inte något av givaren.
För att kunna ge måste man vara en liten smula frigjord från sig själv, lyft ur sina egna cirklar och ha en annan människa i medelpunkten för sitt intresse.
Jesus slår hårt ner på dem som skänker av sitt överflöd. Då kan man nämligen göra utan att ge ett uns av sig själv. Och då ligger världen lika kall och fattig på samhörighet som någonsin.
Om en fattig änka som bara hade en ettöring att lägga i offerkistan säger han: "Hon lade dit mer än alla de andra... ty hon lade dit allt hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo." Markus 12: 41-44 (Egentligen står det: "hela sitt liv")
Att kunna ge är mera en fråga om en personlig hållning än om resursernas storlek.
Man kan freda sitt samvete med att säga att man "verkligen betalar så stora skatter, att det får vara nog " - men man skall inte inbilla sig att man därmed gestaltar givandets livsform.
Vi har mycket av ett kallt givande i vårt samhälle, men det står alltmera som en livsangelägenhet att den principiella solidaritet som välfärdens samhälle bygger på genomsyras av ett givande som rör sig om "hela mitt liv".
Detta betyder inte att man sneglar tillbaka på gammeldags välgörenhet, det är att se framåt mot en samlevnad, där ömsesidigt ansvar innebär en frihet till inlevelse.
Denna frihet är ett stycke skapelsetro, nämligen en frihet från rädslan att de egna resurserna inte skall räcka.
Den är också ett stycke förlåtelsetro, som lyfter en ut ur självförakt: Mina resurser betyder väl ingenting... Att som änkan med ettöringen ge "hela sitt liv" är att hitta hem i livet. Ty den livsformen härstammar från Honom som "utgav sin enfödde Son."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar