Bara få vila intill en blommande Kaprifol

Klockan har precis passerat 23,30 och jag tittar om något mail har kommit till mig. Samtidigt några rader här.

Jag har i kväll suttit insvept i en pläd, med en kudde bakom ryggen, med mina fötter vilande på en pall, intill vår Kaprifol.

Alla borde få sitta en kväll intill en Kaprifol som blommar. 

Sitta och bara vara, finnas till.

Några blommor som jag vill sitta intill är Kaprifolen och Madonnaliljan, de två bevakar jag noga, ett år regnade den möjligheten bort när det gällde Madonnaliljan. 

Det är ledsamt för blomningstiden är kort

och dröjer så länge tills nästa gång. 

Dofterna från blommor känns mest på kvällar, samtidigt är det något trollskt över att vara hos växter när allt stillnar mot aftonen.

En liten fågel kvittrade oavbrutet fast det var sen kväll nästan natt, 

och Molly som låg i en stol bredvid mig var intresserad av den.

När jag sitter så där och njuter så känner jag mig helt fri från allt och alla, jag låter tankarna vila och vill tankarna gå sin egen väg så låter jag dem komma fram.

Tankarna kom för mig om generationers kvinnor före mig,

hur kanske någon äldre kvinna satt vid sin Kaprifol 

och bara fanns till precis som jag nu gjort.

Hur de äldre kvinnor som då hade ett hårt liv 

utan de bekvämligheter vi idag har, 

med kroppar förvärkta av hårt arbete. 

Ligger inte längre tillbaks i tiden än till mIn svärmor, min farmor, hur svårt och tungjobbat det var med deras tvätt.

Min svärfar arbetade på en gård, och min svärmor var tvungen att jobba i ladugården fast stugan var full med barn som behövdes se till.

Idag skulle de kanske hamnat i TV som Annorlunda familjen, 

för min man har nio syskon. 

Barnbidraget fanns inte när de första fem barnen föddes. 

Fattigt och arbetsamt. 

Tankarna gick till min svärmor, hur hon på äldre dagar, 

när barnen blev stora, började intressera sig för kvinnors rätt.

Jag tänkte på henne hur hon hade några växter hon var rädd om, 

skötte med stor omsorg, 

kanske hade hon också ett förhållande till Kaprifolen.

Hur generationer före mig kanske  kände ett löfte från Kaprifolen, när dess obeskrivligt härliga doft nådde dem.

Eller de gamla som bodde på fattigstugorna och kanske fick en doft av Kaprifolen till sig. 

Fick ett hopp om vad som skulle komma, livet efter döden, kanske förknippades Kaprifolens doft om hur fridfullt skönt det skulle få efter sina strävsamma liv.

Kanske gjorde det att livet blev lättare att urhärda eller klara av, 

när allt var svårt.

Märkligt att tankar kommer på det här viset, det var länge sen min svärmor dog.

Tänker på en melodi av Olle Adolpson, där orden säger. 

Så länge någon tänker på den döde så finns den.

Så är det, de mina som är döda finns inom mig, 

precis som i kväll så kan de komma framför mig i klar bild och minne.