Lite julstök, en tillbringare som står på en hylla hos oss, diskas och torkas, torkas med stor försiktighet, den är lagad.
Används inte, tänker medan jag torkar den, varför behåller jag den?
Minnena finns ju utan den, men det är väl så att den förstärker mitt kom ihåg.
Tillbringaren ägde min farmor (1879-1977)
hon levde enkelt, ett litet kök utan kyl/frys, bara kallvatten kom från kran.
Renlighet var A och O för henne,
Hygienen i det lilla köket var helt perfekt.
Hon lagade underbart god mat, så god mat att ryktet gick, så när de s k fina familjerna hade middagar fick hon arbeta där, en liten slant i handen och några rester av maten med sig hem.
Det behövdes väl för hon var änka med en son, inga barnbidrag,
inga sociala pengar till hjälp,
utan städa, laga mat, ta jobb som gick att få hos de som hade råd att anlita hjälp.
Jag var ofta hos min farmor, och jag minns den upphällda mjölken i just den här tillbringaren, jag minns den goda koppen med choklad som jag fick.
Hur hon noga mätte kakaon och socker när hon rörde till chokladen, allt var noga för att det skulle bli rätt smak.
Kanske var det denna noggrannhet som gjorde hennes mat så god?
Då när jag såg denna tillbringare så tog jag till mig den blå färgen, när jag senare som liten flicka var hos en släkting och hennes berså var överfull av luktvioler, då fick den blå färgen en plats i mitt hjärta.
Jag berörs starkt av den.
"Av alla
färgerna de små,
är mest förtjusande den blå.
Blå är
den höga himlapolen,
när inga moln bortskymma solen.
Adelialia,
adelialia, adelialiaharmoni.
Adelialia,
adelialia, adelialia harmoni."
Den här lilla keramik tavlan har också fått känna av julstöket, även den blå :-)
OK, jag tycker om andra färger också,
tänker på vad underbara Astrid Lindgren har sagt,
"Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på vad den sitter! Jag föredrar en vit ros framför en blå näsa. Däremot inget ont sagt om blått!"
