December månad 2013

1 december

Advent

av Britt G. Hallqvist

                                       Vinden susar i advent

 och vårt första ljus blir tänt.

Barn som har det svårt i världen. 

Gud, bevare dem på färden!

Mörkret tätnar i advent

och vårt andra ljus blir tänt 

Gud bevara dem som gråter.

Låt dem le och leka åter.

Kölden biter i advent

och vårt tredje ljus blir tänt.

Gud bevara alla frusna,

ge dem värme, låt det ljusna.

Julen nalkas i advent

                                  och vårt fjärde ljus blir tänt. 

På Guds lille son vi tänker, 

när de fyra ljusen blänker.

2 december

Vädret på morgonen, 1°

 

klart med obetydliga molntussar,

har varit till vårdcentralen och lämnat blodprover,

massor med folk som hostade, använde sina näsdukar, snörvlade.

Blev lite oroad, en förkylning skulle sitta illa till nu, 

har gått med ont i huvudet i över 9 veckor. 

Alvedon, Alvedon, Alvedon är mitt stadiga sällskap.

Första läkaren skrev ut näsdroppar- diagnos bihåleinflammation

Andra läkare skrev ut antibiotika - diagnos bihåleinflammation

Tredje läkaren skrev remiss till sjukgymnast

Sjukgymnasten behandlade mig fyra gånger sen kunde hon inte göra mer

Nu har jag mitt onda kvar, högra tinningen bakom och över ögat, svårt att böja mig framåt, svårt när jag hostar, nyser. Smärtan är skärande.

Nu ska jag till mitt årliga besök hos kardiologen (efter min hjärtinfarkt)

därav blodproverna.

I vårdcentralens akvarium, en liten julhälsning

3 december

När det börjar bli mörkt

(Ingrid Sjöstrand)

När det börjar bli mörkt

är det kul att var ute.

Man kan gå på vägen

och kika in i husen.

Människorna rör sej

därinne bakom glaset

som  fiskar i akvarier

med lampan tänd.

När det blir riktigt mörkt

är det skönt att simma in

i sitt eget akvarium.

Någon ska säga Hej!

Var har du varit?

Och man svarar Ute! bara.

Och man tänker att nu är man själv

en fisk i en upplyst låda

och man tänker på alla som kikar in

och som inte har nån låda av ljus

att värma sej i.

Alla rävar och harar

och hemlösa katter

och människor.

4 december

Tidig morgon, har skummat nyheterna på nätet, läser hellre nyheterna där, än tittar på TV. När hörseln är sämre så är vissa röster svårare att uppfatta för mig.

Jag läser om Göran Lambertz och alla som nu vet hur Quick är oskyldig till alla mord han dömds för.

Jag som inte vet, känner till försöker förstå. Vad har han egentligen gjort han Quick eller Bergvall som han nu heter? 

Gjorde han brotten mot pojkarna, är/var han pedofil? 

Gjorde han ett rån mot en familj?

Hur ser sanningen ut?

Jag tänker - Tänk om -

Nu är alla så säkra på att han är helt oskyldig? 

Tankarna -Tänk om- kommer flera gånger, tänk om han kommer ut och ett nytt mord sker i hans närhet.

För har han varit i närheten, på platser, där alla dess mord skett. Då har han haft extrem otur.

-Tänk om - tankarna kommer och går.

Ofta hör man uttrycket ingen rök utan eld. Gäller det här också?

Leif G.W. Persson och Jan Guillou är beredda att ta av egna pengar för att klämma åt "Quick" gänget har jag läst, så säkra är det på hans oskuld.

Synd bara att Quick kostat samhället så mycket pengar.

Sen är det en annan sak att jag tänker. 

-Tänk om-  har han lurat alla för att få vara huvudperson, systern sa ju att han hade skådespelartalang.

Jag läser vidare i tidningen, och frågar mig hur ser u-båtar ut idag.

När jag läser hur det bärgat en ubåt från 1946, (67 år sedan)  som var 122 meter lång kunde fraktar tre bombplan med varsin bomb vägande 820 kilo.

67 år sen, hur ser värstingarna under vatten ut idag?

Tänker sen, ordet är inte fritt.

Jag skriver mina ord, andra säger sina ord, som Bob Dylan. En grupp kroatier i Frankrike reagerade på uttalande av honom. Nu riskerar Bob Dylan ett års fängelse, för franska rättväsendet har beslutat åtala honom för hatbrott.

Jag ser hur dagen randas

Jag ser hur världen väcks till liv

Mycket snart nu

blir det dag nu

och jag ska bli fri

                   (Bob Dylan -Jag ska bli fri-)

Läser krönika av Marcus Birro

 

Livet kräver så våldsamt mycket av oss att vi ibland glömmer det allra enklaste nämligen att leva livet. 

5 december

Morgonen började med elavbrott. Ett ställverk hade rökutveckling var förklaringen.

Vi åkte till Clas Ohlsson och handlade, dörrarna slogs upp och de anställda önskade glatt Godmorgon. Policity, men ett trevligt sånt, de log trivsamt, och det kändes bra att börja gå in i affären.

Det blev skohorn/testhornet. 

Ett till oss och ett att ge bort. 

Först kan man använda det som skohorn, sen kan man använda det att kolla sina brandvarnare, inte behöva klättra på stege eller stolar.

En smart idé, när vi kom hem kollade vi förståss, den lilla piggen skulle mätas in rätt, det gäller att inte ha ont i nacken, för det visade sig rätt svårt.

Vad vi lärde av det var att den ena brandvarnaren inte gav i från sig det minsta pip, så nu måste det åtgärdas.

Vi gick på torget för att få en hyacint, det blev tre småttingar i olika färg.

Den vita vi har nu kommer inte att stå till Lucia, nu blev den en blå, en röd, en lila. 

Hur jag en tänker tillbaks kan jag inte minnas röda och lila hyacinter.

Nu ska de planteras, jag tog en bild för att visa dem och samtidigt att vi fått första snön för säsongen.

6 december

Dagen efter.

Nelson Mandela har avlidit, 95 år gammal. En ålder som många inte uppnår. 

Att bli äldre, att åldras, det är en process som är olika för alla individer.

Vi föds och vi dör.

Däremellan ser våra liv olika ut.

Nelson Mandela kommer att finnas kvar i minnet hos många.En stor man.

Dagen efter.

Dokumentären om Alice Babs, hon och jag "växte" upp tillsammans. Nej inte bokstavligen, jag känner till henne, hon känner inte mig.

Jag känner henne genom hennes filmer, hennes skivor. Där har jag tyckt mig växa upp med henne, mina första matinefilmer var med henne.

Hennes röst är en gudagåva, och jag har njutit av den åtskilliga gånger.

Så jag satt mig för att följa dokumentären om henne.

Så kluven jag blev. Även skrämd, kan det bli så illa att man får en förvaltare som kväver ens liv. En förvaltare som besöker en gång i månaden efter vad hon sa. Som säger sig veta vad som är bäst för henne. En som tagit över hennes liv.

 

När jag såg Alice Babs gå fram i kyrkan och sjunga, såg hennes inlevelse, så föll det tårar på mina kinder. Hon strålade och rösten var så otroligt fin fast åldern är hög. Hur kan man ta bort det från henne? Musiken som varit hennes ledstjärna hela livet, den borde väl vara ihågkomster för henne nu om minnet sviktar?

Hur ofta är hennes tre barn hos henne, vilka får besöka henne? Det framgick inte.

Jag känner mig som sagt väldigt kluven, eftersom jag inte känner till hur hon mår. 

Är hon mestadels ensam med personal, ja då är det för sorgligt. Då är det inte vad jag läst om dementa personers behov.

Jag önskar att hon som har gett så mycket till oss genom sin sång, ska få njuta av musik och få tillfällen att vara med och sjunga, komma ihåg. 

7 december

Lördag och snön ligger kvar.

Kväll och tittat på kommissarie Lewis, sen sista titten in på vad som har hänt i vårt land.

Bilkrock i halkan, skadade människor, som ett under klarade sig en liten 4 åring från fysiska skador.

Halkan ställer till, som att gå ut med soporna. Det gäller att ta sig fram lugnt och stilla. Nu lackar det mot jul, och många kommer att röra på sig till släkt och vänner. Försiktighet är ordet då.

Läste om en kvinna 83 år, som blir trakasserad i en liten ort där de bor ca 575 människor. Under flera år har någon/några utsatt henne för det. Ingen kan göra något, polisen säger att det finns inga vittnen. Det låter helt sjukt, runt 575  personer, någon vet självklart vem som finner nöje i det.

83 år och bli utsatt av en typ av mobbing.

Vi bor i betydligt större ort, och nu när vi är gamla säger vi att det vore skönt att komma till mindre ort. Farten här är hög, har man saktat ner på det mesta så känns det stressande, när jag läser om det här tänker jag, tack och lov att jag bor där jag bor. När en så litet samhälle inte kan hålla ordning då är det inte mycket att tänka sig. Fy skäms ni som gör så mot en äldre människa.

12 december

Vi tittade in på en second hand, och gick hem med en liten "byggnad".

Föreställer en liten kyrka "Helena Elisabeth" Tänk att få en kyrka uppkallad efter sig. Det var brukspatron Mårten Grahn som skänkte kyrkan till Holmöns boende och gav namnet efter sin maka. Nattvardssilvret donerades av makan Helena Elisabeth Grahn. Kyrkan uppfördes år 1802 och låg då på Holmön till 1895. Sen blev den för liten och flyttades till Gammlia. 

Kyrkan är en åttakantig timmerbyggnad.

Trevligt att hålla en liten kyrka som bara är 12 cm hög i sin hand, och få lite svensk historia från den

19 december

Hyacinten (Hyacinthus orientalis) blommar nu hos oss. Den här har jag köpt på torget för 14 dagar sen. Jag köper aldrig en hyacint som de gett stöd till, där de satt ett stöd genom löken. Eftersom jag sparar löken och försöker ge den möjlighet att komma igen.

Tankar av barn

Hans 8 år 

har tankar om äktenskap

"Om du kysser någon, skall du gifta dig och få barn med den personen. Det är det enda rätta att göra."

-------

Dave, 8 år har stora problem med kärleken

"Kärleken hittar dig, även om du försöker gömma dig. Jag har gömt mig ända sedan jag var fem, men flickorna hittar mig hela tiden."

Kärlek - A.A. Milne

Citat av A.A. Milne (1882 - 1956) 

Nalle Puh´s skapare

KÄRLEK 

"Om du lever tills du blir hundra, så vill jag leva tills jag blir hundra minus en dag så jag aldrig behöver leva utan dig"

Funderingar - vilken fin kärleksförlaring, men då måste min kärlek och jag födas på samma dag, eller..

Av alla färgerna de små...

Lite julstök, en tillbringare som står på en hylla hos oss, diskas och torkas, torkas med stor försiktighet, den är lagad.

Används inte, tänker medan jag torkar den, varför behåller jag den?

Minnena finns ju utan den, men det är väl så att den förstärker mitt kom ihåg.

Tillbringaren ägde min farmor (1879-1977) 

hon levde enkelt, ett litet kök utan kyl/frys, bara kallvatten kom från kran.

Renlighet var A och O för henne,

Hygienen i det lilla köket var helt perfekt.

Hon lagade underbart god mat, så god mat att ryktet gick, så när de s k fina familjerna hade middagar fick hon arbeta där, en liten slant i handen och några rester av maten med sig hem.

Det behövdes väl för hon var änka med en son, inga barnbidrag, 

inga sociala pengar till hjälp, 

utan städa, laga mat, ta jobb som gick att få hos de som hade råd att anlita hjälp. 

Jag var ofta hos min farmor, och jag minns den upphällda mjölken i just den här tillbringaren, jag minns den goda koppen med choklad som jag fick.

Hur hon noga mätte kakaon och socker när hon rörde till chokladen, allt var noga för att det skulle bli rätt smak.

Kanske var det denna noggrannhet som gjorde hennes mat så god?

Då när jag såg denna tillbringare så tog jag till mig den blå färgen, när jag senare som liten flicka var hos en släkting och hennes berså var överfull av luktvioler, då fick den blå färgen en plats i mitt hjärta.

 Jag berörs starkt av den.

"Av alla färgerna de små,

är mest förtjusande den blå.

Blå är den höga himlapolen,

när inga moln bortskymma solen.

Adelialia, adelialia, adelialiaharmoni.

Adelialia, adelialia, adelialia harmoni."

Den här lilla keramik tavlan har också fått känna av julstöket, även den blå :-)

OK, jag tycker om andra färger också, 

tänker på vad underbara Astrid Lindgren har sagt,

"Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på vad den sitter! Jag föredrar en vit ros framför  en blå näsa. Däremot inget ont sagt om blått!"

Vad man kan hitta

2013 i september 

 

 

 

Städning i källaren, ingen storstädning, nuförtiden så blir det bara "plock", lite då och då.

Farmors gamla OK hittade jag.
Farmor som föddes på 1800-talet. Då när OK användes, idag vet inte många vad ett OK är. Barn får uppleva på hembygdsgårdar och lantgårdar hur folk levde och verkade förr, så får de se ett OK

Pengar i min hand.

Känns inom mig att det är sorgligt om ett samhälle utan pengar.

Pengar att hålla i, betala med, spara med.

Som barn hade jag en spargris, en keramikgris med ett grönt målat klöverblad på ena sidan.

ungefär så såg den ut

Ingen öppning, utan jag pillade ut pengar med en kniv, när jag ville ”ta ut en slant”.

40-talet jag fick jobb i affär efter skoldagens slut, tunga matkorgar för en ung växande liten person, jag och andra barn, rensade långa rader med växtlighet hos trädgårdsmästare, en slant i handen för slitet. 

En liten slant i hand, känna att det jag slitit med gav mig en lön för mödan. Lärdom om pengar och pengars värde.

Spargrisen stod där och hade några skramlande mynt i sig.

Även pappa hade en burk, där han samlade 25 öringar i. se hur det växgte i burken,

Pengar har ett värde att betala för det livsnödvändiga.

Med pengar kunde man förverkliga drömmar. 

Att se hur den sparade slanten växte, med dem växte drömmarna.

Barn lärde sig pengars värde. Lärde sig förstå att saker och ting kommer inte flygande. 

Kontantlöst samhälle, aldrig få den glädjen att känna en betalning för sitt jobb genom att räkna pengar, nu blir det bara några siffror på en teknisk apparat.

När vi jobbade på 50- 60 -tal så fick vi vår lön i handen. Lön för mödan. Det var verkligt på ett sätt som det aldrig kan bli att bara flytta pengar genom en dator, en mobil, ett kort.

Därför vill jag fortfarande gå till banken och hämta ut min pension.
Jag vill kunna sticka åt pratglada lilla grannbarnet en tjuga till en glass, jag vill kunna lägga ett par kronor till den som inget har.

Vilken förlust för barn, vilken förlust för oss människor. 

Bankerna styr och protesterna är lama. Nu ska det vara appen, mobilen, för att se pengar som inte finns annat än i bara siffror.

I dagarna har jag läst om en pojke 11 år som sparat tio kronor i en låda. En bild där han håller sin låda, med tiokronorna i massor. Han fick känslan av sina pengar, de är verkliga, hans sparande syns för honom. I sitt elvaåriga liv har han sparat i sin låda.

Hur många barn har och hur många barn gör nu likadant. Så kontantlöst samhälle, inga barn kan få göra det, känna känslan.

Vi förstör för våra barn den känslan att förstå pengar och dess värde.

Han hade sina drömmar med sparandet. Precis som många andra barn, spara, se det växa, räkna, ha drömmar.

Nu har han varit så generös efter att ha läst om barn i Uganda som inte har riktiga fotbollar, de hade plastpåsar som de knutit med snören.

Den här elvaåring han tog av sina tiokronor och köpte tio fotbollar som han skänkte till ett barnhem i Uganda.

Han har mer tiokronor kvar. Och han fortsätter att spara och har tankar till vad de ska gå till. Läser att han vill hitta något annat där hans pengar gör nytta. Heder åt denna kille.

Snälla banker tänk om, ta inte bort något som kan få de mindre att känna att en slant är en slant och inte bara en siffra.

Tänk på att det finns människor som jag, som vill ha kvar kontanta pengar, som vill gå till banken och ta ut min pension. Räkna mina pengar i portmonnän, betala men en slant.

Politiker låt inte bankerna bestämma allt, vilket sorgligt samhälle att inte de som vill inte får ha slanten i sin hand, utan bara siffror i en teknisk apparat.