Änglavingar och hjärtan

Stilla stund vid det lilla utebordet, där några blommor står.

En blomma har fallit ned, 

På bordets vaxduk låg ett litet rött hjärta.

Jag beundrade, vände på hjärtat som var dubbelt.

Kände stor vördnad för skaparen. 

Skaparens sortiment är stort.

Varje blomma, varje blad, varje växt så olika, så många variationer.

Bladen till denna Begonia ser ut som vi föreställer oss Änglavingar

Min Blomsterlönn/Klockmalva

Moderplantan Blomsterlönn/Klockmalva finns inte längre, men tre avkommor har vi, det här är en, det växer på höjden, när vi ska toppa den så ser vi nya knoppar och då går det inte att ta av den.

Vi kallar den Blomsterlönn, men har hört att Klockmalva är mera rätt.

Den är vacker när den står ståtlig med stora blad och klockorna. 

De dricker mycket vatten, tyvärr så gulnar bladen och faller av så nertill blir stammen lite kal.

Familjen av William Marklund

Plockar bland bilder, tittar och minns.
Sist jag var på Vårdcentralen, satt jag där på en stol och väntade, personal som gick fram och tillbaka, dörrar öppnades och stängdes. Väntan blev lång. Mitt framför mig tavlor. I mörka färger såg dystra ut.
En föreställde Russinvägen. Jag fastnade i minnen. Kunde det vara 50-talet, eller något senare.
Konsum, och fiskaffären som låg där, jag var då en ung mamma som drog en Emmaljunga vagn, ibland hade jag fyra barn i vagnen. 
Två egna, och två dagbarn.

 En brant backe upp till Russinvägen och vagnen var tung uppför, och även nedför då jag måste hålla igen.
Hur många på den här vårdcentralen hade överhuvudtaget varit på Russinvägen? Ägarna, läkarna, systrarna?
Tavlor som satts upp för att visa, så här såg det ut förr i vårt område. Nostalgi för oss äldre, känn er som hemma. Diskutabelt med känn dig som hemma, det är ju inte alltid som vårdsektorn "tar" hand om de äldre.
Jag satt och tänkte, så fruktansvärt trist bilden såg ut, ingen blå himmel som lyste upp. 
Den lyste ju även på oss då. Växtligheten var grön även då.
Där låg en kiosk, som för länge sen är borta, konsum, fiskaffären, och alla de andra är borta, nytt har kommit till, men William Marklunds skulptur "Familjen" står kvar.
Tittade på mina egna bilder av den, inga märkvärdiga bilder, men den står där sommartid omgiven av vackra blommor.
Precis som familjer förr i tiden, så var det färg och glädje och inte denna trista mörka bild, som jag tog med min lilla digitala apparat.

Tillgång till...

Har börjat fylla skålar med vatten, runt oss renoveras det, och idag blir vi utan vatten under några timmar. De trygga cirklarna rubbas, jag märker hur det påverkar mig.
Funderar över hur ska det bli när hösten kommer och stambyte ska ske.
Åldern har fört med sig att jag rör mig långsammare, allt är tyngre och jobbigare nu,  det som var lätt tidigare som att lyfta är betydligt jobbigare idag, allt väger mer än dubbelt så mycket känns det som, då kommer jag att få gå ut till toalett/dusch, disk ska bäras ut och in.
Hygien blir troligen lite mer "hipp som happ"
Hyra en toa, är en stor kostnad. Stambytet börjar slutet av september in i december, mörker och grader som går neråt.
Vi kommer att sitta fast i lägenheten under tiden, och tankarna har redan börjat ge oro.
Vår gamla kattdam kommer att må dåligt förstår vi båda.

Så utan vatten i dag är ju en liten sak om man jämför med vad som ska ske.
Tänk alla dessa romer som kommer till oss här i landet och bygger upp sina skjul, hur är deras hygien. Var får de sitt vatten? Var uträttar de sina toabesök?
Svårt med jämförelse, de finns alltid de som har det sämre, men ens egna problem trycker på.

Skuldlös

Ibland kommer något till en oväntat, i morse såg jag på TV bilder från de som kommer till vårt land, för att ta del av vad vi har, genom tiggeri, genom arbete, genom oärlighet.

Jag skrev några rader om det.
Lät sen tankarna röra sig runt det. Ska jag ha dåligt samvete för att jag lägger ner pengar på veterinärvård, ska jag unna mig en bakelsen, ska  jag kosta på något för att jag kan, eller ska jag lägga pengarna till den som behöver, till tiggaren.

Vi brukar ge till hjälporganisationer när vi tycker vi har något att ge.

 "Om du har mycket, ge bort av ditt välstånd; om du har lite, ge en del av ditt hjärta."

Det jag tänkte vidare på var  - ska jag ha dåligt samvete för att jag bor i en varm lägenhet och har mat för dagen? Ska jag behöva känna skuld när jag går förbi en människa som tigger mat för dagen?

I dag på eftermiddagen när jag plockade i en bokhylla, så ser jag prästen Ludvig Jönssons (1923- 1985) bok Skuldlös.

Bläddrar i den, den har stått orörd länge på hyllan, jag läser förord som börjar
" Frågan om skuld och befrielse från skuld står mitt i vårt livs centrum, Man behöver inte gå särskilt djupt under ytan för att finna skuldfrågan påträngande i det moderna livets jäkt och osäkerhet, i överdrivna ambitioner, vilsenhet, och i känslan av meningslöshet."

Han har skrivit en betraktelse som har rubriken 

citerar:Att kunna ge

Att ge är inte bara att ta en slant ur fickan och lämna till ett välgörande ändamål eller att gå och köpa en fin present eller blomma åt någon.

Allt de där kan handla om så många andra saker, en lust att briljera, ett sätt att freda sitt samvete. Man gör det i distraktion, därför att alla andra gör så, det skulle se konstigt ut om jag lät kollekthåven gå förbi, folk skulle undra.

Men detta är väl inte att ge?

Det som sker genom det riktiga givandet är att det skapas en samhörighet, Visst kan man bli glad för en gåva därför att man tycker om den, kan ha glädje av den och god användning av den. 

Men det som kan kännas fullständigt omistligt är att en sak förmedlar känsla av samhörighet med någon vars vänskap värmer och vars närhet är något som gör livet rikt. Med den riktiga gåvan följer alltid något av givaren. Man tar ett stycke av sig själv och gåvan förmedlar detta till den andre. Allt givande som mer är självtillfredsställelse för givaren än omsorg  om mottagaren är främmande för detta. 

Man kan ge hur flott som helst  -  och det flotta givandet är inte sällan just självtillfredsställande - men om drivkraften är behov att hävda sig, att visa sig själv, att försona egna brister, förmedlar det inte något av givaren. 

För att kunna ge måste man vara en liten smula frigjord från sig själv, lyft ur sina egna cirklar och ha en annan människa i medelpunkten för sitt intresse.

Jesus slår hårt ner på dem som skänker av sitt överflöd. Då kan man nämligen göra utan att ge ett uns av sig själv. Och då ligger världen lika kall och fattig på samhörighet som någonsin.

Om en fattig änka som bara hade en ettöring att lägga i offerkistan säger han: "Hon lade dit mer än alla de andra... ty hon lade dit allt hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo." Markus 12: 41-44  (Egentligen står det: "hela sitt liv")

Att kunna ge är mera en fråga om en personlig hållning än om resursernas storlek. 

Man kan freda sitt samvete med att säga att man "verkligen betalar så stora skatter, att det får vara nog " - men man skall inte inbilla sig att man därmed gestaltar givandets livsform. 

Vi har mycket av ett kallt givande i vårt samhälle, men det står alltmera som en livsangelägenhet att den principiella solidaritet som välfärdens samhälle bygger på genomsyras av ett givande som rör sig om "hela mitt liv".

Detta betyder inte att man sneglar tillbaka på gammeldags välgörenhet, det är att se framåt mot en samlevnad, där ömsesidigt ansvar innebär en frihet till inlevelse.

Denna frihet är ett stycke skapelsetro, nämligen en frihet från rädslan att de egna resurserna inte skall räcka.

Den är också ett stycke förlåtelsetro, som lyfter en ut ur självförakt: Mina resurser betyder väl ingenting... Att som änkan med ettöringen ge "hela sitt liv" är att hitta hem i livet. Ty den livsformen härstammar från Honom som "utgav sin enfödde Son."

Kåkstäder byggs upp...

Den här bilden tog jag för flera år sedan, jag reagerade över kontrasterna, den stora upplysta affären med sina skyltdockor och den liggande mannen på gatan.

Nu är det vinter och många fryser. Självklart reagerar jag. Vi människor är ju skapta på samma vis, vi känner hunger, vi fryser osv

Nu får ju människor resa in i vårt land, de får vistas här utan att de finns koll över dem, har de pengar att leva på, ska de bo någonstans, vad vill de med sin inresa, osv.

Det går att läsa om vad som händer i spåren efter många av de människor som kommer.
De finns de som skadar och förstör, rånar och stjäl, så finns det lika självklart de som har de svårt.

Jag läste för en tid sen på nätet i en dagstidning om "kåkstaden" i Högdalen, en kvinna som tigger på Stockholms gator, hon sa att hon väntar barn, hon berättade att hon hade en åttaårig dotter, om sin 79-åriga pappa och sin sjuka mamma. Hur dyr mammans medicin var.

Hon kom från Rumänien. Jag försökte ta reda på lite mer om Rumänien, har de äldre pension? Har de barnbidrag? 
Funderade över hur bor hon och dottern i Rumänien, lever hon med mannen till det barn hon väntar? Arbetar han i Rumänien? Hur reste hon till Sverige, i bil, i buss? Kostnader för det.
Funderade över dottern när mamman var här, hur lever de där, värre än det som hon nu bor i Högdalen.
Kan tiggeri ge så mycket att de "går runt" för kostnader för resan hit, för att hjälpa gamla föräldrar, menade hon att hon skulle tigga ihop till mammans medicin? När ett reportage görs, så bör man få lite mer för att få en bakgrund.
Massor med frågor poppade upp efter artikeln.

Jag har gett pengar till tiggare, jag har köpt kaffe och smörgås till tiggare. Sista tiden har jag gått förbi. De är så många att jag kan inte ge.

Skrev till journalisten som skrivit artikeln med frågor, vilket för mig skulle klargöra lite mer. Jag skrev i en mening "Vet ni hur hon bor och lever i Rumänien, har ni varit där och sett". Inget svar. 
Det känns som om många journalister kastar ut bilder och ord bara halvvägs, det borde finnas bakgrund med, för att lättare förstå de man läser och ser.

Idag på TV på morgonen, Högdalen igen, kylan, misären. Ett ungt par, gravid.
Ännu ett reportage som känns, en ung kvinna som väntar barn, den tiden som hon borde få vara lycklig och glad, bor i kyla och snö i rena misären.
Hur ser det ut i Europa och vad gör EU?

idag har snön kommit

Idag har vi fått snö, så pass att det måste skottas, och bilar måste borstas av.

Så här bra fick vi, en gulmålad kant  vilket gjorde det lättare att gå till sophuset mm

men nu är det översnöat och ingen bilförare bryr sig om de "täpper" till.

Molly har suttit och tittat ut. Hon vill inte ens gå utanför dörren.
Vi som haft lite undringar över hur det skulle gå om vi måste flytta, åren har tärt på och orken är inte som förr, att bo lite mer lättskött har vi funderat över.
Men flytta, bara jag hör ordet flytta, känner jag trötthet.
Gösta har skottat i dag, jag känner oro över det, hans diskbråk kan ge sig till känna.
Vi skulle vilja bo i hyresrätt, men det lär nog bli omöjligt. Tiderna är så förändrade. Vi som alltid tidigare bott i hyresrätt för oss var det bekvämt, vi kan inte få tag på något nu. Nu handlar det bara om bostadsrätt.
Nu vet vi att Molly skulle klara det också, hon behöver inte gå ut, det har hon visat.

hon har en plats vid fönster åt vägen, hon kollar vad som sker, sen kan hon lägga sig och somna där.

Då kan något hända...

En katt som gärna vill hälsa på henne, trots att hon inte visar något intresse.

På tal om boende, idag tänkte jag när jag läste om Bert Karlsson som ordnar bra för asylsökande, tänk om han funderade lite över vårt lands äldre som vill ha ett bra boende, om han inte kunde kläcka en bra idé där också.  Vore inte så fel om det byggdes hus med lättskötta lägenheter och precis som han nu tänker för asylsökande bassängbads möjligheter, vore inte fel för dåliga leder. I vatten kan man ju röra sig lättare.

Eller är vi gamla inte lönande att bygga för?
Gnäll, gnäll, men boende skulle lösas på annat sätt. Alla kan inte köpa, sätta sig i skulder, alla kan inte renovera, förändra. De kanske prioriterar andra saker. 
Så finns inte något att välja på.
Vi står på bostadsförmedlingen, men det har ännu inte gett något.

Djursjukhuset Bagarmossen

Dagen efter...

Igår den 9 januari var vi på Djursjukhuset i Bagarmossen.

En fortsättning från juldagens kväll, då vår Molly hade bekymmer, hon gick till sin låda och där vände hon sig från höger till vänster, och försökte åstadkomma     en kissning. Något var fel, det var så långt ifrån hennes vanliga beteende så vi uppmärksammade henne noga. Var var på gång?
Annandagen kom, lite lugnare, men så mot kvällen likadant.
Lådbesök, men inget större resultat.

Googlade, katt svårt att kissa, oj så mycket det kom upp. Sammanräkning = veterinärbesök.
Första dagen efter jul, ringde runt till veterinärer i vår relativa närhet. Det gick inte att få komma.
Djursjukhuset akut. 
Varför bromsade jag lite över djursjukhuset kan man undra. Rykten, de är inte bra, de är dyrare än hos andra. 
Men... har man en dålig katt så måste hjälpen till.

Så hon stoppades in i sin kattbur, stoppades in är nog rätt ord, hon är ingen katt som går in i den frivilligt, vi båda hade fullt sjå med att få henne på plats.
Buren är en sån där som har små saker som ska ner i ett hål genom botten och överdel sen ska det stängas till genom att man vrider på de små "sakerna" som är många, dörren åkte i väg och Molly var snabbt ute. Så om igen, vi var helt slut när hon var inlåst.

Veterinären kändes bra och kunnig. Hon hade behövt lite urin för att kolla, hon fick ut lite det räckte till att se att det var klart, men inte till att mäta.

Molly fick Metacam mot smärta 

hon fick  Cystease till hjälp mot slemhinnor.

Cystease är ett kosttillskott som innehåller Glukosamin som ger en skyddande effekt på urinblåsan.

Veterinären lyssnade på hjärtat och hörde blåsljud.

Molly är lite till åren, i människoår skulle man kunna säga ca 70 år. Hur gammal Molly är vet vi inte, vi har tagit hand om henne, hon kan vara 13 -14 år

Hemresa hon är inte van att åka bil heller, så för henne blev det här en tuff dag.

Måste nog säga att även för mig blev det en tuff dag, Gösta tog det lite bättre.

Jag tänker på Molly och hennes hjärta, när veterinären förklarade så kändes det som om hon och vi skulle få en svårt tid framför oss.

Själv vet jag det här med hjärta som krånglar. Efter min hjärtinfarkt så är jag mycket medveten om det. Har även jag blåsljud, efter att jag låg inne på sjukhus i lunginflammation med stark antibiotika så uppförde sig hjärta med hjärtflimmer, som tur var förändrade det sig.

Medicinering varje dag. Skulle det bli så för Molly??

Cystease var inte svårt att få i henne, vi stötte det i morteln och blandade i maten.

Men Metacam var en strid varje dag, hon ville absolut inte ta emot. Två vuxna för att klara av det. En höll henne och en sprutade in det i munnen.

Vi har skålar av olika former med vatten, lite här och där, bara för att hon ska frestas att dricka.

Allt gav resultat, hon kissade som förr igen. 

Återbesök. som var i går. 

Vi hade fått nedskrivet, ta bort lådan tre timmar innan ni ska vara här.

Vi anade att veterinären ville tömma henne för att få så pass med urin att det gick att kolla upp.

Så lådan togs bort, och hon blev villrådig. 

Så samma dust med att få in henne i buren.

Så bilfärd. Några jam hördes från henne.

Hon anade nog att det var som sist, och hon ville inte vara med på det.

Vi hade tur, "sköterskan" eller vad det heter var det absolut bästa vi kunde få för Molly. 

Vi hade ett önskemål att Molly skulle få sina klor klippta, hon vill inte gå ut, klösbräda har hon aldrig tagit till sig.

Minns något av det stod på "sköterskans" namnbricka Helen Rosse...

Hon satt Molly i sitt knä, och så klippte hon. Jag stod där helt imponerad, så steg en känsla som var stark, hjärtat öppnade sig, och ögonen blev blöta. Vår Molly satt där så fint såg inte orolig ut. Scenen var så vacker, om man kan säga det om veterinärbesök. Helen? handskades med henne så jag tänkte, kommunicerar hon med Molly, förstår Molly henne?

Så ska Molly få ultraljud på sitt hjärta. Efter att de frågat oss om de fick raka Molly, så tog Helen? hand om henne, höll henne medan hon låg på sidan, helt still, hon vändes och utraljud togs även på andra sidan. 

Då kom återigen en scen som gjorde att mitt hjärta öppnade sig helt och blev mjukt av kärlek till Molly, vilket även omfattade denna "sköterska". Molly la sitt huvud i hennes hand tillitsfullt.

När sen Molly skulle läggas på rygg i en vagga, hade min oro släppt, (oron över hur ska det gå) allt var så kärleksfullt mot Molly, så min oro över hur allt skulle gå hade släppt vartefter jag sett omhändertagandet.

Molly behöver inte medicineras för hjärtat, det visade några stenar i urinblåsan.

Positiv besked i tanke på hjärtat, och nu kissar Molly som hon ska.

Funderar över hur blir andras djur omhändertagna när man hör så mycket negativt om djursjukhuset? Vi hade inte kunnat få bättre omhändertagande av Molly. 

Kanske lite synd bara att inte de kunde ta kissprov, vi hade gjort som vi fick råd om, ta bort kattlådan tre timmar innan ni kommer på återbesöket. Det gjorde att vi trodde att de skulle kunna tömma henne.

Nu ska vi när vardagen kommer försöka oss på att ta hand om och få ett litet prov och åka till djursjukhuset med för att få kollat.

Lite annorlunda känsla för henne, när klorna är nyklippta, hon brukar sköta det själv, men hon vill inte gå ut nu.